30 år och kris

Kan fortvarande inte blogga utan bilder (när man är inte uppkopplad) så dagens bild fick bli kära mamma med deras hund dessan som var på besök när mamma var barnvakt sist. Maken har astma så hunden skulle röra sig på begränsad yta,men en kväll hörde man världens oväsen och då hade vovven tröttnat att ligga fastspänd i hallen så han slet sig loss (tack och lov höll trappan) och parkerade sig mitt i vardagsrummet. Har ni nån gång försökt flytta 70 kilo grand danois om hon inte vill det?just det. Det gör man bara inte. Och hundhår är som små nålar,omöjliga att få bort. Det är egentligen konstigt hur fort man vänjer sig djurfritt liv utan katthår i morgonkaffet (eller vilken kaffe som helst för den delen) eller fort och fort,jag har inte haft katter på 10 år. Valde en astmatisk svensk inför mina 3 katter. Har inte ångrat mig än. Hmm..men det var inte katthår jag skulle skriva om,utan nåt mycket mera spännande. Jag har fyllt 30. Firade dagen med vinterkräksjukan. Tack för det. Dagen var ångestladdad som den var. Den var lite mildare tack för maken som hade ordnat överaskninsfest i finland med släkt och vänner förra helgen. Helt underbart,det får jag återkomma till nästa gång. Jag har omvänt 30 års kris. Det normala är väl att man får ångest att man är 30 och har inte hunnit med saker i livet,har ingen partner,barn eller jobb. Mitt kris slår åt andra hållet. Jag har utbildning. Jag har heltidsjobb.drömboende. Underbar make. Fantastisk son. Jag har allt. Vad i hela helvete ska jag göra resten av mitt liv?!? Måste skaffa nån slags 5 års plan. Just för tillfället försöker jag bota krisen med olika små projekt. Typ börja sticka. Göra högskoleprovet. Göra pearl picture. Jag har senaste tio åren alltid haft mål att nå: jobb, utbildning, heltidsjobb, körkort, skaffa barn.. Nu är det tomt på projektfronten. Så det är nog inte 30 års kris utan livskris som råkar hamna just här vid 30. Så där så. Nu ska jag sticka så stickorna ryker.