Dramatik dramatik

Undrar varför det alltid ska hända massa tråkiga saker samtidigt? Kan man inte sprida ut dom lite, istället att allt händer under en helg?

Jag har varit sjuk,maken har varit sjuk, sonen var varit sjuk. (= ekonomisk katastrof när lönen kommer)

Bilen,som är inte ens 2 år gammal, krånglar. (krånglar smart, man kan bara köra 110km/timmen , max) Tur att det finns något som heter garanti.

Igår kväll när sonen hade somnat och jag tänkte också gå och lägga mig, tyckte jag att det lät konstigt från sovrummet. Jag går och tittar. Sonen sitter upp på sängen (det är mörkt,så jag ser inte nåt) försöker lägga honom men han bara rullar runt. Sen regerar jag att han inte låter nåt (han brukar alltid gnälla lite när han vaknar till) . Jag tänder ljusen och ser sonens panikslagna ögon, han kan inte andas! Det är totaltstopp i luftstrupen. Så här efteråt tänker jag att man ändå reagerar så vettigt, jag lyfter upp honom försöker honom att få hosta upp slem och öppnar fönstret för kall luft. (han har aldrig haft krupp eller förkylningsastma, men det var det första jag tänkte) Maken ringer efter en ambulans (lite snurrig är man nog när han springer runt med mobilen i handen och letar efter en telefon) och vi väntar på dom. Sonen börjar pipa lite i luftstrupen och gråter , så det känns skönt att veta att han får luft. Men det låter fortvarande fruktansvärt kämpigt för honom. Jag är evigt glad att vi bor relativt nära stan, och ambulansen var nog hos oss efter 5 minuter.

Killarna är superduktiga och sonen lagom motsträvig, vill inte andas ventoline via masken. Så det får bli en ambulans till sjukhuset. Det har förr varit sonens största dröm att få åka ambulans, men nu njöt han nog inte så mycket av det,han bara satt i famnen och skakade och rosslade. (fast efteråt sa han att det var coolt) Han fick en mjukiskrokodil av ambulanskillarna och han är döpt efter han som körde ambulansen: krokodilen heter Jörgen.

På akuten blev det som det nu ofta bli på akuten, långa väntan. Vi kom in kl 22, läkaren kom till oss 24.00 (då hade vi sagt till 2ggr att sonen har svårt att andas, ingen kom och kollade) kl 01.00 fick han till slut andas mera ventolin och andningen blev betydlig lättare. kl 02 åkte vi hem. Jag bara kände att kunde dom inte komma med ventolinen direkt, så skulle dom har haft en sal ledig redan 22.30. Okej, jag vet, dom har säkert fullt upp och man måste prioritera. Men det är så svårt att tänka så när man ligger där med sin son som låter som en morrande hund när han försöker andas.

Det var superskönt att komma hem till sin egen säng, sova 4 timmar och åka och jobba. Maken stannade hemma med sonen och hade det mysigt.

Tanken som slog mig efteråt att jag är mycket glad att sonen sover mellan oss (bredvid oss) för att hur skulle det har gått om han skulle sovit i sitt rum? Jag/vi skulle säkert inte hört hans andnöd då. Usch, ryser bara av tanken.

Maken gjorde ett försök i helgen att få sonen till sin egen säng (av nån anledning har han börjat sova mellan oss igen,så vi har en 180cm säng + en tom 90cm säng bredvid våran säng, vi alla 3 försöker få plats i stora sängen.

Maken: - Lucas, nu får du sova i din säng!

Sonen: (hoppar över mig och lägger sig mellan oss igen)- Nej. (och fortsätter sova)

Kunde inte göra nåt annat än skratta. End of discustion.

Är så glad över min son och att han mår bättre, nu blir det sagoläsning innan nattningen!