Leva livet

Jag kommer att prova allt jag vill i livet. På allvar. Idag har jag och min make pratat länge om livet, vardagen, framtiden och allt möjligt. Och kommit på en sak, eller snarare blivit påmint om en sak: vi har ett liv. Ett liv att göra vad vi vill. Sen dör vi. (eller först kanske vi blir gamla ) Vi kan dö när som helst. Då tänker inte jag slösa bort mitt liv för bagateller. Älta om vems tur det är diska, vem ska tvätta, varför betalar vi så mycket skatt, varför, varför.. Tänk sen när man är gammal (eller död) , där sitter man och ångrar alla chanser man INTE tog. För att man var för förnuftig, för att man var för feg. Jag vägrar dö nyfiken. Jag vill kunna säga att jag har gjort ALLT jag ville i livet när jag är klar med mitt. Jag vill kunna ligga i äldreboendet med leende på läpparna och tänka allt kul jag har gjort.

Jag ska inte tänka efter och vara den rationella. Varför ska man inte göra helt galna saker? När ska man göra dom om inte i det här livet. Även om man skulle tro på nästa liv, så vem vet, man kanske föds som dörrstopp eller nåt. Då skulle man också ångra sig att man inte levde när man hade chansen. Eller att man hamnar i en olycka. Där sitter man och blir bitter. Nej tack. Jag är 30 år, kommer aldrig bli 30 igen, jag ska se till att jag har roligt, jag provar nya saker, jag slutar (nästan) gnälla om saker som inte är värda att gnälla. Jag ska njuta av livet och ha kul! Och jag har tur att ha en make som vill dela allt det roliga med mig!!

Detta må vara nån post-traumatiskt reaktion på sonens "det var nära"- händelse, men det är väl bra att det kommer något positivt ut av det. Eller sen är det för att nu när sonen börjar bli större, man märker att man kan faktiskt ha lite eget liv igen. Allt snurrar inte runt sonen utan han har blivit del av oss och familjen. Så är det väl för många med små barn, livet rullar på och sen när man har klarat av det står man där mitt i kaoset och tittar på varandra som "hej, vad kul att se dig" . Det kanske är därför så många skiljer sig nu, eller har kriser i sina förhållanden.. Man har ångat på 3 år och nu när allt börjar lugna ned sig så måste man nästa börja dejta igen, bli kär på nytt. Eller sen skiljer man sig för att man har kommit för långt ifrån varandra. Och det är ju hemskt såklart. Jag tycker att det ska finnas en lag som förbjuder småbarnsföräldrar att skilja sig. För att vem kan tänka klart när man inte har sovit en hel natt på 3-5 år? Då finns ingen partner i världen man skulle stå ut med. Men jag tror om man bara väntar tills det blir lugnare och man får sova, så kan man säkert fixa det mesta.

Jag väljer att bli lite nykär, börja dejta maken, gå ut och äta och gå på bio. (ärligt, hur många gånger kommer man iväg när barnen är små? när man äntligen får egentid vill man bara sova) Spela spel ihop, titta på filmer, sitta och prata om allt och inget. Det ser jag framemot!

Där är det en sak till som kan vara ANINGEN stressande: man har 4 dagar ledigt ihop i månaden. (jag jobbar varannan helg, då syns inte jag till hemma, sover och jobbar) Under helgen ska man då: umgås med familjen, träffa vänner, träffa släkten, träna, ha egentid (båda), fixa hemma, ha det mysigt och superdupertantra sex.. allt detta inom 48 timmar (som man desutom sover minst 16 av dom) Så 32 timmar. Så det är 4 timmar/ aktivitet. Undra inte att man är trött när man ska jobba på måndag.

Dagens citat: (när vi tittade på "så mycket bättre" igår kväll)

Sonen: vad är det där?

jag: det är Tomas Di Leva

en meningsbyte som jag trodde inte skulle äga rum nånsin. Livet med barn är roligt. Livet är roligt.