utopi

Jag tycker synd om stackars gymnasieungdomar som läser handelsprogrammet. I alla fall boken som jag har. Boken har en liten gullig side-story om en 19-årig Adam. Adam har luffat runt i grekiska övärlden och är tillbaka i Sverige. Han har gått ut gymnasiet i våras. Han blir lite sugen på jobb och ringer till ett företag som SÅKLART behöver folk och han får komma till intervju. Helt utan arbetsliverfarenhet får han jobbet som försäljare på företaget (tillvidareanställning såklart) och så här rullar det på för den lyckosamma Adam. Efter 3 månader på företaget blir han intagen i en projektgrupp och några månader senare får han chefsviakariat. Så bra jobbat, Adam. 19 år och chefsjobb med gymnasialutbildning. Inte illa.
Det hela slutat med att Adam till slut (efter si så där 1 år) är chef i Italien (pga språkkunskaper, men han luffade ju i Grekland för tursan!) över en nystartad försäljningsavdelning.

Så om ungdomar kommer ur gymnasiet och har den här bilden i huvudet, att dom ska direkt ut till arbetslivet, ringa till ETT företag, få jobb och bli chefer inom ett år.. stackars dom.

Varför i hela världen målar man upp utopier i deras huvudet, när ungdomsarbetslösheten är hur hög som helst och inte ens akademiker får jobb. Vore bättre berätta om Adam när han kommer tillbaka efter luffar-resan och får anmäla sig till arbetsfömedlingen och gå på motivationskursen, söka 1000 jobb, komma till ett intervju som inte har alls med hans yrke att göra. Får timvikariat på ICA för 89kr/timme och kassa arbetstider. Kommer inte in i högskolan. Få ta sms lån för att klara av hyran och hamnar hos inkasso, får flytta hem till mamma och pappa igen, dom har gjort om hans rum till gym och Adam får sova bland bänkpress och crosstrainer och hoppas att ICA ringer. Välkommen till verkligheten Adam.