Halvmarathon fixat.

Jag har varit nyfiken på ett tag hur mycket av människans fysik är kopplat till ens psyke. Hur mycket orkar man bara med ren vilja. Rätt mycket. Skulle sprungit Bråviksloppet i lördags för att kolla upp det, men hade sonen då så det passade inte riktigt.

Igår kväll bestämde jag mig att ta en springtur. Min mathållning under dagen hade varit minst sagt bristfällig. Började dagen med frukost som man ska, men sen blev det bara fika. Kex, kakor, bullar och glass. Viktigt med kolhydrater alltså. 

Och nej, jag är inte vältränad. Är knappt tränad. Springer sporadiskt, sist jag hade på mig löparskor var SN löpet 26/8 och då sprang jag 7.2km. Det längsta jag har nånsin sprungit (räknar inte milen då jag hade sonen på cykel med och jag gick del av sträckan). 

Så började turen på sörmlandsleden och kände att nu jävlar ska det springas. 21.5 km. A.k.a halvmaraton. Ingen press från nån då ingen visste att jag var ute och sprang och hade inte skrytit om det i sociala medier heller. 

Första milen sprang jag runt och runt på sörmlandsleden, vilket var rätt tungt då skogen visst är fullt med backar och rötter och pinnar och grejer. Men tänkte att det är mer     skonsamt för knäna. Men efter 1 mil är man rätt trött på skogen så gav mig ut på vägarna istället. Det började bli mörkt i skogen också när solen gick ner.

Fick up farten lite, och 10-15km gick  undan.. och enda jag tänkte att jag ska inte stanna. Inga jäkla vätskekontroller här inte.. 

Det började bli mörkt vid det här laget och när jag skuttade fram vägen vid svanstabanan lyckades jag få syn på vildsvin (då ökade jag takten lite kan jag säga) en älg och en rådjur på väldigt nära håll. (Den hoppade fram från diket typ 1 meter ifrån mig) .

Och när jag kom upp till 18km sprang jag med ett leende. För att då insåg jag att min kropp kommer att orka (huvudet tvivlade jag aldrig) . Inte ont i knät eller höfterna, ingen mjölksyra. Tiden hade hunnit bli 2.30, men brydde mig inte så mycket då jag jagade avstånd och inte tid. 

Sen när 20km var avklarat började det kännas både kropp och huvud. Stegen blev kortare , höfterna började göra ont och det var kallt och mörkt. Och jag tänkte att vad fan har jag gett mig in på. Och varför. Men jag stannade inte. Bläddrade fram favvolåtarna på Spotify. Nästan precis på hemdörren visade runkeeper 21.5km! Fixade skiten! 

Och både spotifyn och runkeeper funkade hela vägen utan batteriet tog slut. 

Var rätt endorfinhög när jag kom hem. Och så slut i kroppen. Och dåligt förberedd matmässigt. Hade inget med socker i hemma. Bara lightsaft och läsk. Så efter träningsmaten bestog av en macka, ett glas mjölk och light päroncider. Och kokade pasta, men när den var klart ville min kropp inte äta utan sova. Verkligen SOVA. Höll på somna i badet (varmt vatten var rena lyckan ..) Och kröp till sängs och somnade med morgonrocken på.. 

Idag känns det bättre än jag nånsin trodde. Ont i ena höften.. som kanske döljer resten av träningsvärken. Men hade mer ont efter SN löpet.. för sig .. andra dagen är värst, så får väl se imorgon.

Men jag är så nöjd. För att jag hade rätt. Man behöver inte vara supertränad. Förberedda sig i månader. Äta rätt. Ha rätta skor. Bestämmer man sig för det så klarar man det. Och det är rätt bra riktlinje för allt annat i livet. Bestämma sig, inte stanna, och äta bullar!!!