Söndag 15 juli. Essingeleden, Stockholm. Kön smyger framåt sakta, sakta. Det värsta tänkbara har hänt. 4 filer blir 2. Vart ska alla bilar få plats?! Minuter blir timmar, folk börjar tappa hoppet att nånsin få se Södertälje. En gammal kvinna hänger halvvägs ut från bilen och röker ( röka i bilen är ju så ..ohälsosamt?) . Helt plötsligt.. Kön stannar av helt! Vi anar en stigande panik i bilarna bredvid. Vi håller oss dock lugna. Inventerar mat och dryckresuserna. 7 kakor (5 mariekex, 2 fyllda kex) , 1 burk lättcider, 2 flaskor lättcider, 0,5 liter vatten. Detta borde vi klara oss minst ett dygn. Prioriterar kvinnor och barn, dom får var sin fyllda kex, mannen i bilen får klara sig på en lättcider. Kön är oändlig lång och vi ser hur andra bilar börjar stängas av. Mitt vänsta ben som har hållit bilen i dragläge i evigheter börjar skaka av mjölksyra.. Till slut måste jag ge efter smärtan. Stänger av bilen, öppnar fönster för att undvika värmeslag, temperaturen visar fruktansvärda 18 grader. samtidigt som måste vi hålla utkik eftet plundrare. Det är bara frågan om tid innan dom mindre utrustade får vetskap om våra mariekex och kampen om liv och död tar över sunda förnuftet.
minuterna tickar på och vi försöker hålla humöret uppe trots hopplösa situationen. Sen, lika plötsligt som kön hade stannat av börjar den röra sig igen, mirakel! Vi ser bilar som är övergivna, plundrade, sönderslagna.. Är det så här krig ser ut?
Vi rullar närmare en tunneln där olyckan har hänt. Helt plötsligt ropar maken: nej! Bärgningsbil!! Kör,kör.kör!! För att vi alla vet vad en bärgningsbil innebär. Kön kommer att stoppas igen. Gud vet hur länge, inne i en mörk tunnel. Och våra 5 mariekex har blivit 3. Det här går inte! Riskerar allt på det sista desperata försök rädda min familj och tränger mig framför bärgningsbilen. Jag är den sista som lyckas, sista jag ser i backspegeln är familjefars sorgsna ansiktet som försvinner bakom bilen. Förlåt.
Ut från tunneln , ögonen svider lite av solskenen, men vi lever. Det är det viktigaste. Uppskatta livet,den är skör.
minuterna tickar på och vi försöker hålla humöret uppe trots hopplösa situationen. Sen, lika plötsligt som kön hade stannat av börjar den röra sig igen, mirakel! Vi ser bilar som är övergivna, plundrade, sönderslagna.. Är det så här krig ser ut?
Vi rullar närmare en tunneln där olyckan har hänt. Helt plötsligt ropar maken: nej! Bärgningsbil!! Kör,kör.kör!! För att vi alla vet vad en bärgningsbil innebär. Kön kommer att stoppas igen. Gud vet hur länge, inne i en mörk tunnel. Och våra 5 mariekex har blivit 3. Det här går inte! Riskerar allt på det sista desperata försök rädda min familj och tränger mig framför bärgningsbilen. Jag är den sista som lyckas, sista jag ser i backspegeln är familjefars sorgsna ansiktet som försvinner bakom bilen. Förlåt.
Ut från tunneln , ögonen svider lite av solskenen, men vi lever. Det är det viktigaste. Uppskatta livet,den är skör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar