skolan

Idag börjar sonen förskoleklassen. Och som mamma tycker man såklart att det är jättestor grej. Sonen tyckte det var mest pinsamt att jag skulle ta kort på honom överallt. Lite rörd blir man. Känns att nu är han stor på riktigt och det finns ingen återvändo till babystiden. (chanserna för det var inte så stora innan heller för sig). Och jag njuter av varenda stund med honom. Men bara känslan att JAG har en son i skolålder. Jag är ju bara 25ish.. Eller? 

Så är det min egen åldersnoja som spökar? I första föräldramöte var jag säkert den äldsta mamman. Och jag är 33. Borde inte noja mig...men HAN ÄR SÅ STOR OCH SNART ÄR JAG PENSIONÄR!!!!!! 

Nu kan man också börja noja sig för andra saker. Tänk om han blir mobbad eller bli mobbare ? (vilket är värst som föräldrer tro?) Kommer han ha det lätt för sig, eller blir det svårt? Visserligen har han rätt smarta föräldrar ,så om generna slår rätt borde han kunna hänga med. Kommer att han få kompisar? När dricker han sig full för första gången? Hoppas han inte gör nån tjej gravid... ja. Listan är oändligt. 

Men nu ska jag försöka njuta. Se honom att lära sig nya saker. Växa upp. Och börja designa studentskylten.