Kan fortvarande inte blogga utan bilder (när man är inte uppkopplad) så dagens bild fick bli kära mamma med deras hund dessan som var på besök när mamma var barnvakt sist. Maken har astma så hunden skulle röra sig på begränsad yta,men en kväll hörde man världens oväsen och då hade vovven tröttnat att ligga fastspänd i hallen så han slet sig loss (tack och lov höll trappan) och parkerade sig mitt i vardagsrummet. Har ni nån gång försökt flytta 70 kilo grand danois om hon inte vill det?just det. Det gör man bara inte. Och hundhår är som små nålar,omöjliga att få bort. Det är egentligen konstigt hur fort man vänjer sig djurfritt liv utan katthår i morgonkaffet (eller vilken kaffe som helst för den delen) eller fort och fort,jag har inte haft katter på 10 år. Valde en astmatisk svensk inför mina 3 katter. Har inte ångrat mig än. Hmm..men det var inte katthår jag skulle skriva om,utan nåt mycket mera spännande. Jag har fyllt 30. Firade dagen med vinterkräksjukan. Tack för det. Dagen var ångestladdad som den var. Den var lite mildare tack för maken som hade ordnat överaskninsfest i finland med släkt och vänner förra helgen. Helt underbart,det får jag återkomma till nästa gång. Jag har omvänt 30 års kris. Det normala är väl att man får ångest att man är 30 och har inte hunnit med saker i livet,har ingen partner,barn eller jobb. Mitt kris slår åt andra hållet. Jag har utbildning. Jag har heltidsjobb.drömboende. Underbar make. Fantastisk son. Jag har allt. Vad i hela helvete ska jag göra resten av mitt liv?!? Måste skaffa nån slags 5 års plan. Just för tillfället försöker jag bota krisen med olika små projekt. Typ börja sticka. Göra högskoleprovet. Göra pearl picture. Jag har senaste tio åren alltid haft mål att nå: jobb, utbildning, heltidsjobb, körkort, skaffa barn.. Nu är det tomt på projektfronten. Så det är nog inte 30 års kris utan livskris som råkar hamna just här vid 30. Så där så. Nu ska jag sticka så stickorna ryker.
Nu kan vi väl bli lite nostalgiska..jag flyttade till sverige 10 år sen.jag är alltså invandrare. Vad måste invandrare göra enligt amf för att få jobb. Gå på sfi. Sagt och gjort. Där satt jag , 3 bosnier, 10 irakier och en engelsman och vi skulle bli svenskar. Vi lärde oss: åka buss,ta ut pengar från banken,skicka vykort och sjunga evert taube. Polisen var och berättade hur man ska göra om nån stjäl våran cykel och nyköpings hem berättade hur man får lägenhet i brandkärr.undrade om dom hade lägenheter nån annanstans. Fick veta att kunde även bo i arnö. Fick språkpraktik (för att få prata med svenskar,att jag bodde med en räknades inte) i en dagis i brandkärr. Ville ha ngt närmare centrum och hem, läraren frågar; men bor inte du i brandkärr?! Vi lärde oss matte. Satt bredvid en man från irak som var professor i matematik och fick skäll från läraren när vi gick för fort fram. Men vi kunde redan att 10 är mer än 5. Slutprovet. Viktig dag, resultat av detta prov skulle avgöra mina arbetsmöjligheter i det nya landet. Första frågan: vem är henrik larsson? Tur att jag visste,man vill ju inte bli arbetslös. Dom stackars irakier hade inte en aning och är fortvarande utan jobb. Du ser. Fick godkänd. Första jobbintervju. Sommarjobb i hemtjänst. Chefen frågar:kan du koka gröt? Ja,och jag vet vem henrik larsson är och kan sjunga evert taube,fast bara cecilia lind,tiden räckte inte till mera. Jag fick jobbet. Lärde jag mig något nytt? Jag lärde mig baka indiskt bröd, svära på arabiska och dricka thai öl. Nog blev jag svensk.
Igår kl 00.17 fick vi besök av mr. Kräksjukan.fråga inte varför första sak jag gjorde efter att vaknat att sonen spyr på mig var att titta på klockan. Vet inte om jag skulle reagerat olika om klockan skulle varit 04.00. Det var premiär för oss med magsjuka så man hade inte nån bra rutin eller strategi alls. Dom små spyr som vattenspridare,överallt och precis där dom råkar sitta.sonens spyinferno blev således ett familjeföretag där maken skötte renhållningen med tvätt och rena handdukar och jag tog befälet över hinken och sonen. La en madrass med papperslakan (tack mamma,när du hade tjuvat några efter ditt senaste sjukhusvistelse kunde jag inte tänka mig när jag skulle använda dom.nu vet jag.) Sov hinken i andra handen och andra handen vilandes på sonens mage.det hela var som kinesisk tortyr. Så fort man var på väg att somna börjar sonen hulka och då hade man 0.5 sekunder på sig att få hinken under.första 2 timmarna var man duktig och torkade rent och bytte rent men nånstans i småtimmarna slutade man bry sig.så där låg vi nedspydda min son och jag medans maken tvättade 27 maskiner tvätt under natten. Jag måste säga att det hela var rätt duktigt av mig.jag har nämligen oehört svårt för kräkningar. Brukar sympatikräkas,men klarade mig bra den här gången! Nu börjar det hela lugna ned sig, sonen är spyfri men har feber. Vi har 145 maskiner tvätt kvar,men imorgon är vi lediga så vi hinner. Nu väntar vi bara vem av oss blir smittat först,jag eller maken.jag är så yrkesskadat att körde med handspriten hela natten,men vet inte om det hjälper när sonen kräks rakt in i örat på en. Kom också på att jag och maken är en höjdare team. Vi kan inte montera ihop ikea hylla utan hot om skilsmässa,men om det handlar om våran son jobbar vi ihop oss perfekt!
I närmaste tiden lär det bli ännu sämre med uppdateringar eftersom vi gjorde det som man inte ska göra: byta telefon och bredbandsoperatör.3 månader sedan sa vi upp telia och meddelade tyfon att vi vill ha ip-telefon och bredband 1.2. Och har vi nån telefon?nej.har vi internet?nej. Dom har bara haft 3 månader på sig så man kan väl inte kräva att dom skulle hinna fixa sånt på så kort tid.och telia bombar oss med räkningar för internet och telefon som vi inte har.underbart! Tur att det finns internet i mobilen! Lite återkoppling på mitt senaste inlägg om ego-människor och haiti-hjälpen: flera av mina arbetskompisar kom och sa att dom hade fått så dåligt samvete efter mitt utbrott så dom har skänkt pengar nu. Ha ha,visste inte att jag var så duktig att övertala. Finska envishet kan lätt blandas ihop med order.jag bara rekommenderade starkt. Vi har varit en sväng till fjällen, sonen fick pröva skidor,vilket gick utmärkt,efter 3 åk sa han att han kan och vill åka själv. Javisst,men det blir störtlopp eftersom han varken kan svänga eller stanna. Och skitarg var han när han inte fick åka själv. En gång när jag och maken stog och pratade uppe i backen,såg jag helt plötsligt att sonen hade tydligen fått nog och började åka själv ner! Maken rusade efter och det hela liknande en james bond film där maken försöker komma ikapp den där lilla dvärgen på skidor.det hela slutade att dvärgen ramlar och maken får hoppa över honom för att inte köra på honom.lär 2 åringen av sina misstag. Nej. 'jag kan åka själv ju!!!' skriker han med tårar i ögonen. Nästa år ska vi också boka ett ställe där barnbacken ligger precis vid stugan.det var mindre roligt att släpa sonen 200m från bilen till backen.han kommer ju ingenstans utan stavar,så det hela slutade att maken tog sonens skidor,mina skidor och jag hade lucas i ryggen.han skulle bara förstå hur mycket vi älskar honom,vi var halvdöda när vi kom till backen! Men kul hade vi och det var det värt!
