Livet med ExFru C: då var det dags igen

På begäran ska jag försöka skaka liv i mitt blogg igen. Undrar hur många gånger jag har gjort det förr? Men tur att man har hängivna fans som tjatar. Och nu får jag det där låta väldigt glamoröst, så i ärlighetens namn kan vi väl erkänna att den som tjatar mest är min kära syster. Så du fick din vilja genom. Som alltid.

Liten kort uppdatering av livet med Fru C. Fru C är numera exFru C , och har fått lära leva varannan vecka liv med min underbara son. Men det går bra ändå. Ibland blir inte livet som man hade tänkt sig, eller det blir väl aldrig?

Så ska försöka hitta tiden att uppdatera bloggen lite då och då, och kommer säkert fortsätta på samma linje som alltid, skriva om allting som är roligt, irriterade och allt mitt i mellan.

Nyss hemkommen från USA, Orlando närmare bestämt. Och det var minst sagt kul resa. För det första kan säga att resa så långt med en 6 åring (som har koncentrationsförmåga noll för det mesta) gav mig lite ångest innan. Men vilken kille. Trots först 9 timmars flyg till New York och där 3 timmars försenad flyg till Orlando så var det inte gnälligt ett endaste gång. Och hur är det möjligt när man ska åka bil till ICA kommer första "när är vi framme" frågan redan innan man lämnat parkeringen, men flyga till andra sidan av jorden? no questions asked.
Själva resan bestod av Disney i överflöd. 2 parker betade vi genom i 33 graders värme. Och har ni nånsin blivit utsatta för konstant gulligt Disney musik under 12 timmar? Jag tror det bryter mot mänskliga rättigheter. Till slut är man helt hjärntvättad. Och allt är bara såååå gulligt och lyckligt och HAPPY! Passar superbra till en bitter finne som jag. Och överallt ser man skyltar: " Follow you dreams", " where the dreams come true".. kan tycka att amerikaner skulle kanske prova en dos av verklighet ibland istället att leva i drömmarna. Men vad vet jag.
Men u ska jag inte vara gnällig, såklart var det helt superkul på Disney, sonen orkade köa till allt och höra hans skrikskatt i Splash Mountain och se honom göra high five med Buzz Lightyear är svårslaget.
Och han dessutom som har varit lite harig vad gäller alla möjliga rides börjar tuffa till sig. Så han och jag kanske har en framtid som nöjesparknördar i alla fall.
Mest fascinerad jag nog ändå över amerikanerna. Dom är ju rätt roligt folk, det kan man inte säga nåt annat om. Kan som positiva saker nämna att dom är otroligt vänliga (i alla fall i Orlando, vet att landet är stort och man kanske inte ska generalisera). Och att man får komplimanger av främmande människor är inte direkt vanligt här (om man får det utgår man att personen är full eller sinnessjuk) . Men där kunde folk komma fram och säga " I really love your shoes/haircut/tattoo/earrings/whatever". Utan att dom var aspackade eller såg mentalt sjuka ut. Det ska jag ta lärdom av, för att man blir på väldigt gott humör efter fått höra sånt.
Och en sagan om ringen nörd kom fram och kände igen texten på min tatuering och kunde tom läsa första ordet. Det var rätt coolt. ( uppdate: gjort om min hemsk fula tribal och lagt till text på Tengwar aka alviska )
Men sen.. alltså . Deras matvanor. Hjälp. Dom kan inte på allvar gå runt och fundera varför dom blir så feta. Och det var dom stackarna. Jag kände mig undernärd. och dom tycke säkert att jag torterade sonen när han fick youghurt och vindruvor till sina pannkakor istället för pommes och sirap . 3 gånger fick man upprepa att man ville ha vatten till barnmenyn. Inte 2 gallon läsk. Matportionerna för en person räckte för 3. Och som sonen sa : "dom har ost i allt, undrar om dom har ost i shampoo också?" och så mycket sneakers. Alla har sneakers. USA måste vara det landet som säljer mest gympadojor åt människor som aldrig tränar. Och det kändes att sneakers var en statusgrej. Man kunde klä sig precis hur som helst, men hade man på sig sneakers för 500 dollars så var situationen räddat. Jag som skuttade runt i mina högklackade som vanligt upplevdes som väldigt konstig. och klänning hade jag på mig också. Inte shorts och t-shirt. Det skrek TURIST om mig i långa vägar.
Men är glad att få se landet (eller delar av det) och påminn mig om jag nånsin gnäller att det är varmt att jag har lovat att aldrig göra det. Över 35 grader och luftfuktighet på 90% var rätt spännande upplevelse. Enda gång jag har blivit glad att se att det är molnigt. För att utan moln skulle man nog dött.
Och jag som gillar mina fobier förresten: sonen drunknade inte, han blev inte heller kidnappad och jag blev inte uppäten av fåglar. Bara så ni vet!
Varit hemma 2 dagar, idag bär det av till gamla hemlandet Suomilainen. Lagom jetlag fortfarande, varit vaken 2 nätter och sovit halva dagarna. Och har inte varit "hemma" på 1,5 år, så ska bli riktigt kul att träffa alla och få träna på sin finska lite. Och sonen ska få lite språkskola också. och nog hinner vi beta av en nöjespark i Finland också.
och just det. Efter Finland är det dags för Robbie Williams. En ståplats på Ullevi bland 50 000 andra. Får gåshud bara av tanken.